Denne artikkelen er i hovedsak basert på et foredrag som professor Zhang Weiwei nylig holdt under East-West Forum i Istanbul den 26. september. Blant deltakerne, som kom fra over 30 land, var det minst ett navn som var svært godt kjent for leserne av denne nettavisa – Glenn Diesen.
Zhang Weiwei som idag är 67 år är väl bekant med hur vår västliga ’civilisation’ fungerar, och hur vår politikerkast handlar och tänker. I sitt anförande påpekar han, att han tagit sin doktorsexamen i Geneve. Han är dessutom en skicklig debattör, och därför har Wikipedia förmodligen känt sig tvungen att skriva följande om honom: «Vissa av hans politiska ståndpunkter – såsom idén om ’Kinamodellens överlägsenhet’ och att initiativet BRI utgör en ’omfattande omvandling utan motstycke under de senaste femtusen åren’ – har kritiserats av forskare som Xiang Lanxin för att inte stämma överens med historiska fakta.»
Om den citerade kritikern skriver Wikipedia följande «Xiang hör hemma inom det liberala spektrumet av kinesiska politiska tänkare. Han betraktar sig själv som patriot, men är också kritisk mot det styrande kinesiska kommunistpartiet (KKP) och anser att landet bör anamma demokrati.» Med hänsyn till vad Zhang bland annat sa i sitt anförande i Istanbul, är denna kommentar närmast skrattretande: «Poängen gäller denna liberala världsordning – eller unipolära ordning – och varför vi behöver förändra den. Det är precis som britterna sade: absolut makt korrumperar absolut; det handlar om absolut makt för västvärlden och USA. Deras handlande sker helt efter eget godtycke och orsakar en mängd problem och katastrofer världen över, vilket påverkar freden och demokratin.»
Zhang gör också ett viktigt påpekande längre fram i sitt anförande: «Jag vill ta upp ett par saker här. Den ena rör värderingar – liberala värderingar eller vad man nu vill kalla dem. Om man betraktar Xi Jinpings initiativ för global styrning [Concept Paper on the Global Governance Initiative], så nämner han det som kallas för ’gemensamma värderingar’ – närmare bestämt sex stycken: fred, utveckling, rättvisa, opartiskhet, demokrati och frihet. Det mest anmärkningsvärda är att fred står högst upp på listan; när man talar om de så kallade universella västerländska värderingarna – mänskliga rättigheter, demokrati och så vidare – nämner man nämligen aldrig fred. Med andra ord förbehåller sig västvärlden rätten att använda militärt våld mot länder i det globala syd.»
Vi bör alltså lägga märke till att kritikern Xiang Lanxin och professorn Zhang Weiwei bägge använder ordet demokrati. Men den förre utgår från den mer västliga formen, parlamentarisk demokrati. Xiang, precis som vi väst, begriper inte vad «arbetarklassens demokratiska diktatur» är. Därför begriper de naturligtvis inte heller, att det vi i väst kallar demokrati egentligen är «bourgeoisiens demokratiska diktatur». Eftersom det nyligen varit val i Sverige, har vi svenskar kunnat se att denna form, som är den enda som vår politikerkast accepterar, inte längre förmår leverera.
Zhang har en mycket mer avancerad syn på vad demokrati är. Steigan.no har flera artiklar om detta. Jag har haft förmånen att få några publicerade i serien @Demokrati-diktatur.
Efter denna inledning är det dags att gå över till huvudskälet till artikeln. På många, många olika plattformar följer idag många, många diskussioner om vad som pågår i världen. Framför allt väcker händelserna i Västasien stor uppmärksamhet. Det nordamerikanska imperiets vettlösa angrepp på Iran, och Saudiarabiens synnerligen ogenomtänkta angrepp på Ansar Allah i Jemen, har skapat en situation i världspolitiken vars utveckling är minst sagt omöjlig att förutsäga, knappt ens på kort sikt. På följande avsnitt av Transition Protocol gjorde historikern Vijay Prashad en bra genomgång av det geopolitiska läget: Saudi Arabia Has No Easy Way Out Iran at Hormuz,Yemen at the Red Sea,Riyadh Airport Hit Again. De flesta kommentatorer har emellertid inga mer långsiktiga eller övergripande synpunkter.
Det har däremot Zhang Weiwei.
Pascal Lottaz som har lag ut Zhangs anförande på sin plattform neutrality studies med just namnet Why China is NOT Scared of the USA, skriver som introduktion: «Vid East-West Forum i Istanbul presenterar professor Zhang Weiwei Kinas vision om en multipolär värld. Han redogör för begreppet ’civilisationsstat’, ställer kinesiska och västerländska styrelsesätt mot varandra och förespråkar fred, utveckling och regionalt samarbete. I samtal med de övriga paneldeltagarna diskuterar Zhang FN, ASEAN, initiativet ’Belt and Road’, relationerna till Indien samt Donald Trumps diplomati. Han ifrågasätter västerländska definitioner av demokrati och drar slutsatsen att Asiens framtid bygger på integration, strategiskt tålamod och gemensamt välstånd – snarare än på militär konfrontation.»
Men vad är det mer specifikt, som syftar på att Kina inte skulle vara ’rädd för USA’? Rädsla har i detta fall med styrkeposition att göra, och Zhang tar upp hur den är för Kinas del – fast inte främst i militära termer. Han beskriver civilisationsstaten Kina med hjälp av fyra superlativer (eng. supers). Och det är inte det mer anspråkslösa sätt som är vanligt i länder som bland andra Kina, Japan, Malaysia och Korea, utan mer som hos oss i väst – speciellt i USA – på ett mer självsäkert sätt.
«Jag brukar sammanfatta detta i fyra ’super’-aspekter: en enorm befolkning, ett vidsträckt territorium, en mycket lång historia och en oerhört rik kultur. Var och en av dessa fyra aspekter utgör dessutom en blandning av gammalt och nytt, av det asiatiska och det moderna. Om vi till exempel ser till den stora befolkningen: ja, Kina har ända sedan urminnes tider varit ett folkrikt land.»
«Samtidigt är denna befolkning mycket välutbildad. Varje år utbildas här fler forskare och ingenjörer än i de västerländska länderna tillsammans. Detsamma gäller detta vidsträckta territorium – ett arv från historien. Samtidigt är det också högst moderniserat, med infrastruktur i toppklass: ett järnvägsnät, ett vägnät och en digital infrastruktur av högsta kvalitet, där 5G når ut till varenda by. Utan undantag.»
Även när Zhang tar upp NATO:s agerande i östra Europa, gör han det på ett ganska överlägset vis «Vi anser naturligtvis att Natos expansion österut utgör ett problem. Fem utvidgningsomgångar. Jag har sagt att om man hade stannat vid fyra omgångar hade den här krisen kunnat undvikas. Vad Kina beträffar förstår jag inte varför Ryssland tolererade fem utvidgningsomgångar; Kina skulle inte ens tillåta en enda utvidgning in i Asien – punkt slut, så tydligt är det.» (Man kan undra var Zhang menar att gränsen går mellan Europa och Asien.)
Zhangs kommentar om det nordamerikanska imperiets nuvarande president är ganska raljant, och skulle aldrig framföras från det officiella Kina. «Den andra frågan gäller Donald Trumps personliga diplomati. Låt oss kanske ge Donald Trump lite erkännande – åtminstone ur ett kinesiskt perspektiv. Han är medveten om att Kina idag är en mäktig nation. Donald Trump hyser endast respekt för starka länder och starka ledare. I hans ögon är han själv, Vladimir Putin och den kinesiske ledaren just starka ledare; USA, Kina och Ryssland är starka länder. Han ser därför fram emot toppmötet mellan de tre ledarna i november i år – det är helt i linje med hans stil. Man kan betrakta detta som en typisk möjlighet för Donald Trump.»
Kina har alltså enligt Zhang ingen anledning att frukta USA eftersom åtminstone delar av USA, presidenten, «hyser respekt» för Kina, eftersom Kina «idag är en mäktig nation». Vi får se. Att det officiella Kina skulle hysa respekt för USA:s nuvarande president, finner jag inte troligt. Men självklart uppträder det officiella Kina respektfullt visavi USA. Det är grundläggande diplomatiskt beteende stater emellan, och absolut nödvändigt för att mötena mellan Kina och USA framöver skall kunna fortsätta med att åtminstone något dämpa det kaos – ja död och förintelse – som det döende nordamerikanska imperiet sprider omkring sig. Detta döende imperium kämpar också för att dess vasaller inom EU/NATO-sfären själva skall ta över spridningen av kaos i Europa.
I dagarna har Europeiska rådet ett möte i Bryssel (15–16 oktober), där EU:s stats- och regeringschefer samlas för att diskutera flera av unionens viktigaste frågor. Om AI, copilot, får sammanfatta de synpunkter som tidningarna i EU har på detta möte, så blir det så här: «EU-ledarna är överens om vilka problem Europa står inför, men betydligt mindre överens om vem som ska betala för lösningarna»’Betydligt mindre’ är i detta fall naturligtvis en stor underdrift, de kommer vi framöver alla att få uppleva. Demonstrationerna i Frankrike handlar till exempel om hur standarden på fransk utbildning allt mer urholkas, samtidigt som Frankrike gett cirka 8,6 miljarder euro i militärt och finansiellt stöd till Ukraina sedan invasionen fram till september 2025. Av detta var cirka 5,9 miljarder euro militärt stöd och 2,7 miljarder euro finansiellt stöd.
Vad som förmodligen inte tas upp på rådsmötet i Bryssel, och som Zhang Weiwei tog upp i sitt anförande i Istanbul fick åhörarna på East-West Forum att brista ut i skratt. Han sade: «Det finns ett talesätt i många delar av Asien: om vi blickar tillbaka 100 år, till 1926, skulle man kunna säga att Asien representerade det förflutna, Europa nuet, och Amerika framtiden. Men idag ser det helt annorlunda ut – det är precis tvärtom. Europa är det förflutna, Amerika är nuet, och Asien är framtiden – och framtiden är nu.»
Alltför ofta säger jag till min kära hustru, att det känns mer än tråkigt att bo i detta förflutna, i en EU-stat. Hon tycker att jag inte behöver tjata om det. Och hon har rätt.
Bertil Carlman